Att gråta är alltid jobbigt.
Man andas hypert och känner att man bara är tung i huvudet.

Idag, besökte jag Kristoffer på hans lilla " minnesställe ".
Aldrig varit med om något så otroligt jobbigt.
Såg alla ungdommar som samlats sej och sörjer för just honom.
Tanken slog mig att man inte tar vara på den tiden man har med vännerna som står en nära.
Gräver ner mig totalt i denna situation.
Ångrar så mycket som jag inte fick sagt.

Jag hoppas att man kan läsa andras tankar i himlen.
Läs mina! <3



Kristoffer, kom tillbaka! <3